Ibland hänger himlen som sura blygråa disktrasor. Det droppar en olustig kall vätska inne i ens inre. Själen är en tom mörk grotta. Dropp dropp och ingenting mer. Kort sagt den medelålders mannens Tyck Synd om Mig-Väsen.
Eller alla som av en eller annan anledning inte ser något annat än skräckfilmer i den egna navelns bio.
Idag är det ljus himmel och idel möjligheter för jag har träffat E. Hon ringde för att höra, hon är Fastighetsmäklare, om jag hade något att berätta om det där huset utanför Bollnäs som jag en gång bodde i.
Jovisst, sa jag, det finns ett helt kapitel om tiden i det huset i min senaste bok och den berättelsen heter ”Hallonvändpunkt”
Så satt hon vid mitt köksbord och ville att jag skulle signera boken och dedicera den till den som till slut kommer att köpa huset. Vi drack kaffe och åt kanelbullar.
E berättade sin historia. Vid 17 fick hon en hjärntumör och vid 23 var hon relativt frisk men de sa åt henne att lägga ned, pensionera sig och gå in i dimman. Hon vägrade och krävde rehabilitering och började plugga på högskolan.
Nu är hon Fastighetsmäklare och så full av liv.
Jag skulle själv mycket väl kunna pensionera mig (om inte annat skulle de främlingsfientliga bli glada) men vad är det för mening med det?
Man har ett liv och det ska levas. Det kommer ofrånkomligen dagar med dåligt väder men idag är det inspirerat som Små Lätta Moln.