När Peter Englund prick 13.00 kommer ut genom den där dörren i Svenska Akademiens lokaler för att deklarera för världspressen vem som fått Nobelpriset i litteratur sitter jag på Amaranten och äter Fläsknoisette med rödvinssås och råstekt potatis med min revisor. Han 
vill lagom till desserten, Crème brûlé, komma fram till att jag inte gör ordentliga noteringar på mina taxikvitton men jag distraherar honom med roliga berättelser från Bokmässan i Göteborg och annorstädes.
Han har inte en chans för så snart han ska peka på ett tvivelaktigt avdrag laddar jag på med något nytt kul.
Precis som Pappa. Jag är min egen far upp i dagen utom det där med att han drack Eau de Vie och Pommac medan jag håller mig till Zingo. Annars är det samma taktik.
Vi har alla våra överlevnadsstrategier och natten innan priset ska tillkännages i Börshuset drar några sluga typer ut serveringsdäcket från Caféet, det med regnbågsflaggan, strax intill och förflyttar det en bit ut på stortorget. Någon hade sedan sett personer med ficklampor 
rota i allt blottat skräp. Där bland kapsyler och fläckiga servetter låg alla de mynt som människor tappat ned mellan plankornas springor under sommarens fikande.
Detta vet jag med bestämdhet då min dotter Jullan arbetar extra på just det Caféet men jag har tyvärr inte läst något av Mario Vargas Llosa.