Brutalt drabbad, på det hemska sätt som endast en man kan näst intill omintetgöras, av en lättare förkylning, ligger jag under ett berg av kuddar och lyssnar på Torgny Lindgren när han läser sin senaste bok ”Minnen”.
Jag vältrar mig som en gris i sängen. Kaffe och Dajm. Febern är långt ifrån så svår att jag inte kan lyssna och hänga med i boken men den är på tok för hög för att jag ska kunna gå ut i livet och uträtta något betydelsefullt.
Sorlet tränger in från gränden och Tyska Kyrkan slår sina sköra slag.
Egentligen har jag redan givit denna dag ett innehåll. Pratade i över en timme med Sussie i telefon och vi utbytte det senaste. Uppsträckt av en Treo Comp gick jag med K på förmiddagen till Gallerian för att köpa honom nya skor. Vi fick inte passera Storkyrkan. Polisen sa att vi måste ta en annan väg för här pågick Riksdagens högtidliga öppnande med Kungen som en julgran av medaljer och de nya SD:arna som små dumnästa men rävögda Grindvaktarpojkar.
Vi tog ut en annan kurs och var strax inne i shoppingtemplet. K placerade mig på en stol och lade sin skateboard som en baby i mitt knä. Musiken fyllde luften med tunga basgångar och gälla Brittiska popröster. K slog sig i slang med en expedit.
Snabb affär. 799:- för ett par Skatearskor, bara så där. Plus innersulor och nya skosnören till mig. Vi lämmnade hans gamla skor, de med hål i, mina snuskiga gamla innersulor och de trasiga och förbrukade skosnörena.
När vi gick hem sa K att expediten var väldigt fin. Hon hade ljusbrunt skinn, bruna ögon, svart hår och en skaplig rumpa.
Han avseglade till Fryshuset medan jag boade in mig med Torgny Lindgren. Blir först störd över att han gubb-koketterar men vem är jag att säga det och till slut är jag uppslukad av boken. Det sägs att han gör allt för att undvika metaforer men berättar ändå levande och med dofter och subtila skiftningar. Trots min svåra sjukdom ligger jag och skrattar.
Det är ljuvligt att ha feber.