Både prostatan och K:s Amerikanska Fotbollslag ligger pyrt till när det är final för U13 i Bergshamra. Solen bryter igenom och värmer blixtvis men sedan härskar en vind. En gräsligt bitande vind som får skelettet att skallra. Föräldrarollen har ett högt pris en dag som denna men det verkar inte bekymra de andra mammorna och papporna som också sitter och hackar tänder på läktare av kall sten.
Kaffe i termos och en quarterback, eller är det en coach, ropar upphetsat: ”Hut! Hut Hut!”.
Spelet är obegripligt men jag lyssnar på en initierad förälder och försöker förstå. Det är mycket med yards, tacklers och runners. K är tackler.
Hans lag förlorar två matcher på raken men jag säger till honom, utifrån mitt stora förråd av odödliga visdomar, att vilken nolla som helst klarar av att vinna. Det är något för tunnisar.
Det storartade och gränssprängande är att förlora. Att lida en förlust är stort och att torska två gånger är helt fantastiskt!
