På väg med Intercitytåg till Bokmässan i Göteborg sitter mellanssonen F, min ledsagare, och läser Poo Tidholms artikel om Samer i Magasinet Filter. (Varför finns den inte nedladdningsbar som textfiler likt min Tal-DN)
Jag är försjunken i egna tankar. Sitter förmodligen med drömmande ansiktsuttryck som i en SJ-annons från förr i tiden. Den skärva av historien då ett handslag var ett handslag och folk inte hatade utan högaktade SJ.
Grubblar över vad jag ska säga kring min bok ”Kärlek mellan frysdisken och hundmaten” i Göteborg men sedan börjar jag tänka på livet och varför jag känt mig så sorgsen den senaste tiden.
Det skulle kunna vara något sådant här:
”Tjena , hur är läget?” undrar en bekant.
”Sådär faktiskt” säger jag istället för att vara god och glad, kexchoklad.
”?”
”Jag är så jävla trött på att vara blind. Det räcker med att man åldras och kan höra hur det flapprar i kistlocket men nu i det levande livet är jag så förbannat trött på att hela tiden gå vilse. Bokstavligen.
Jag är trött på att bli hjälpt av jätterara damer som leder mig helt åt helvete fel men som jag inte kan bli arg på för de menar så väl. Vidare är jag pissless på att vara beroende av andra. Fått nog av att vara glad ändå och nöjd med min lott. Rädd för att bli en sådan där hurtig verbal handikapp-slaskspruta som försöker göra om sin ångest till frustande käck munterhet. En ”Jag är den lycklige handikappade-attityden” Den som gör att andra, för så vitt att de inte är så känsliga att de anar den underliggande skräcken, lättade kan pusta ut och tänka: ”Gud så skönt att han, trots att han förlorat synen, är så lättsam och glad”
Jag är så satans trött på att jag alltid måste fokusera på varje steg och följa en i hjärnan inritad karta. Jag brukade älska att gå vilse.
Men annars är det bara prima liv”
”Kul, kul hörrudu, vi kan väl käka lunch någon dag. Tjaba ”
Nu gör tåget uppehåll i Skövde och jag tror jag vet vad jag ska säga i Göteborg. Det får bli något trevligt som gör folk avslappnade och definitivt inget om sorgen.
Ja, det är märkligt att man inte kan få vara ledsen och uppgiven ibland. Folk vill inte prata om detta på allvar, utan i så fall blir det på ett mera gnälligt och ”jag är ett offer” sätt. När man vill prata om det på riktigt så är det tack och hej leverpastej, och sedan blir man känd i bekantskapskretsen som depp-Lisa. Men att tycka att livet ibland är skit och att det faktiskt får vara så, har många svårt för. Då ska det ställas till rätta och tröstas, och det är ju inte alltid det man vill. Konstigt ändå, eftersom sorg, tråkigheter mm är en lika stor del av livet som att det alltid ska vars så förbaskat lyckligt och lyckat. Vi kanske skulle känna oss lite mindre ensamma ibland om vi gjorde annorlunda?