Efter ett och ett halvt dygns chock över sakernas tillstånd då jag stängt all nyhetsbevakning ute och hellre fördjupat mig i ruttna lik i en deckare av Simon Beckett går jag till gymmet. Den här världen är inte bra. Ute regnar det och människorna släpar sig genom Gamla Stans gränder som i ett förvirrat begravningståg. Hur kunde brunråttorna ikläda sig sådana välsittande lösnäsor att de kom in i Riksdagen?
Kan det bero på att många i detta samhälle känner sig som förlorare och att de etablerade politiker dessa kuvade människor ser flimra förbi på TV-skärmarna är ett slags Noblesse som bara förstärker underdogkänslan?
Och så Bert Karlsson och Marcus Birro som politiska kommentatorer och Luuk som löjlighetsminister. Hela valet blev en hemsk parodi på DEMOKRATI.
Sitter i roddmaskinen på World Class och ror som en frustrerad Babian. Lyssnar på ”Nordegren i P1” och känner ändå en slags värme i kroppen. Hans sidekick Lars Leijonborg har Sveriges löjligaste röst men lika lite som felet på Per Ahlmark är att han är, så vitt jag kan minnas, flintis är Leijonborg en sämre typ bara för att hans röst ligger etta på fånighetstoppen. Som sidekick är han jättebra och radion lider brist på original. Röster som är skruvade på det där sättet att man bara måste lyssna. Typ Torehammar i P3.
Pacifister som är beredda att döda för sin sak är inte trovärdiga och som Nordegren sa är det en smula motsägelsefullt att det förmodligen är någon Ipred-paranoiker som hackat sig in i SD:s datorer och lagt ut SD-anhängares namn och adress på nätet.
På nyheterna rapporterar de att flera ledande SD-personer nu behöver polisskydd och förutom att det är ytterst deprimerande att mina skattepengar ska gå till att skydda dem förstärker livvakterna bara deras status som underdoghjältar.
Går hem längs Riddarfjärden i blåsten och funderar över vilket land det är jag bor i.
Vad var dess namn nu igen?