Högst upp i Kulturhuset samlas så Publicistklubben för höstens första månatliga möte. Lax, sås och kokt potatis. Ämnet är givet.
Evelina, min yngre journalistkollega påpekar att församlingen är ungefär lika silverhårig som jag. I publiken finns trots PRO-auran även ett antal späda plantor; journalistelever från Poppius och JH bland annat.
Det är bra att de yngre är med och får en annan bild av ”Media” än att det bara i stort sett är ballt att jobba med.
Chefredaktörerna från Aftonbladet och Expressen har ett inledande samtal. De bemöter Ordförande Ulrika Knutssons referenser till undersökningar som säger att Reinfeldt får betydligt fler positiva förstasidor än Sahlin och att en annan undersökning visar att Journalistkåren trots det till 2/3-delar röstar Rödgrönt. Chefredaktörerna artikulerar klyftiga svar på det sätt som sådana alltid gör men utan att egentligen besvara själva frågorna. De är inte de viktigaste Kvällstidningsmakthavarna för ingenting.
Och vart tog Lithorin-affären vägen? Borta i ett svart hål.
Det här valet är så slätkammat som ett val aldrig tidigare varit.
En panel tar över och nestorn KGB säger att det ändå var sämre förr. Då stod journalisterna med mössan i hand inför politikerna.
Det pratas hänfört om ”Bloggosfären” och ”Twitter” men då säger KGB ingenting.
Den allmänt förhånade Bröstmjölkspumpen vill han ändå hedra för där förde Lars Ohly onekligen in verkligheten i det offentliga samtalet.
Huvudintrycket är att Politiken och bevakande Media plus PR-byråer och Partistrateger gjort allt så proffsigt att det förlorat sitt genuina intresse.
Samhällsdebatten har blivit till en Finrumsmatta som är så fin att den inte får beträdas. Under tiden hamrar Opinionsinstituten ut sina procentsatser.
Är det detta vi menar med DEMOKRATI?