Lämnar Staden. Ner längs gränderna och ner mot Tunnelbanan. Det luktar brådska, piss och vardag.
Där sitter Tiggarna, Alkisarna och de som bara är borta ur sina huvuden. Där är det där paret, kan de vara Rumäner?, som alltid häckar mellan kaklet, Pressbyrån och T-banespärrarna. Hon brukar komma störtande och vilja lotsa mig när jag kommer med min vita käpp. Hon har inte borstat tänderna med Colgate och luktar Rödsprit. Hon är snäll och så hemlös, så djupt mitt i ingenstans.
En annan som är hygglig och alltid morsar är han som i olika grader av berusning säljer Situation Stockholm. Han flyttar alltid på sig eller markerar sin närvaro genom att heja.
Till skillnad från de tysta byltena på stengolvet som håglöst lutade mot väggen utrustade med inget annat än tomma ögon ber de förbipasserande om en slant. Det är som att köra käppen mot säckar av rutten potatis när jag törnar mot dem.
Småtjejer sitter ihopkrupna i trappen och jag ser för min inre syn hur de liksom krampaktigt håller sig om magen för att inte rinna ut och lösas upp.
Detta är Välfärden sådan som vi känner den idag men jag är en privilegierad del av Medelklassen, lämnar trashankarna bakom mig och reser till Hälsingland.