Hur namnger man ett inlägg? En tidigare text döpte jag till Family affairs och nu får jag horder av skumma mail som länkar till banker i Långbortistan som gärna lånar mig pengar till 10000%
Apropå detta med att handskas med sanningen har väl inte denna tanke någon direkt bäring på datorer i Bulgarien som går igång på ordet Affair och börjar spätta ur sig automatiska dumheter men detta med hur man vill bli sedd.
I somras och i Ring P1 talade vi en del om Facebook och det här med att människor på sin statusrad hellre rapporterar att de sitter på sin balkong, dricker Champagne och äter Jordgubbar i motljus än skriva att de känner hur deras själar äts upp av små svarta kryp och att de vaknat med dödsångest.
Träffade en bekant idag som jag med 100% säkerhet vet sover uruselt, mår som en skit och känner sig mycket ensam. När jag på den vanliga ytterst socialt kompetenta frågan: Hur är läget ? fick jag ändå på fullaste allvar svaret att livet aldrig varit bättre än nu. Att vara 65 är underbart och han bedyrade att han sov ett oskyldigt barns fridfulla sömn minst nio timmar per natt. Huvudet upp och fötterna ned, jajjamen.
Varför lär vi människor oss att ljuga?
Ja, visst är det märkligt när människor säger att allt är bra och sedan är det fullständig katastrof under ytan? Eller på ytan också, förresten.
En av sakerna jag uppskattade i min tidigare bekantskapskrets var när jag fick ett fullständigt ärligt svar på frågan ”Hur är läget?” Jo, kärringen/gubben har dragit, katten är död och kronofogden kommer snart att ta huset. Så hängde vi över staketet ett tag och utbytte eländigheter. Själv hade jag en son som hade sönder rutan på ett hus, voi voi. Hur fan skulle jag få loss pengar till detta? Och det var så befriande att ösa skit hos varandra ett tag! Livet ser ju så ut. Ömsom vin och ömsom vatten. Skönt att inte ha en fasad som behöver upprätthållas.
Sedan lärde jag mig att det fanns en annan typ av människor. Jag frågade hur läget var och allt var jättebra med både familj, jobb, hälsa osv. Själv kände jag mig som värsta förloraren i detta sällskap. Någon dag senare kom det fram att gubben var inne på psyket för självmordsförsök, kärringen själv uppsagd på jobbet och barnen gick i samtal hos skolkuratorn. Själv hade jag i vanlig ordning beklagat mig över min tillvaros svarta hål, och därmed kändes det ganska dumt när det kom fram att jag var tvärblåst. Ett tag anammade jag samma synsätt men efter något år orkade jag inte längre. Vad fan, skit i det! Jag slipper i alla fall ångesten över att ha lurat i mina medmänniskor att allt är på topp. Fallet blir ju så mycket högre då. Mitt fall blir ett litet skutt från mattkanten efter att ha dinglat med benen några sekunder och fundera över om jag ska hoppa eller inte…