Nu startar programmet igen. Det måste ha pågått i minst tusen år och en gång var jag själv med.
Ernst Brunner ringde en morgon och snackade en massa goja om Frankrike och ett fort ute vid Atlantkusten och jag begrep ingenting. Han var lagledare för en grupp Svenska författare och han hade snokat i varenda hörn för att hitta författare som inte var nedgångna av alkohol och skörlevnad. Jag var redan då rätt synskadad så helt klart var karlen desperat på att få ihop ett lag.
Vi flögs ned till La Rochelle i en liten jetmojäng. Det var som ett svävande vardagsrum med mysiga fåtöljer. Inget tjafs om säkerhetsbälten och flytvästar. När vi kommit upp på marschhöjd kom Styrmannen ut i vår salong och frågade om vi ville ha Catering?
Han langade fram räksmörgåsar och Champageflaskor. Vi lät oss väl smaka och vips var man i Frankrike och där blev vi inkvarterade på ett litet Fawlty Towersliknande pensionat.
Chefen på stället var fullblodskoleriker och fick John Clease i jämförelse att likna en from munk.
Nästa morgon kom Ernst ned i Lobbyn och bad Chefen att ordna frukost åt vår trupp. Mannen blev blodröd och började skrika. Denna begäran om frukost ansåg han så skamlig och huvudlös att han tyckte att vi borde Garroteras på fläcken.
När chefens fru gick förbi lade Ernst sin hand på hennes axel och frågade stillsamt vilken skruv det var som satt lös på hennes man?
Då flippade Chefen fullständigt och skrek att Ernst misshandlade hans fru och sa att han omedelbart skulle ringa snuten.
”Fint” sa Ernst ”Gör det, men ge mig en öl först”
Så där höll det på. Själva Fortet var spännande på sitt sätt. En Tandläkare hade ägt stället, i Frankrike kan en privatperson äga en kulturskatt, och han sålde det för en Franc till ett Produktionsbolag.
Dessa skapade då med hjälp av milvis av sladdar, mängder av Gaffa-tape och kameror ett ställe dit TV-bolag från hela världen kunde flyga in folk och göra program. All teknik var på plats, alla fåniga lekar var uträknade och när dagen var slut hade det hyrande TV-bolaget ett sändningsklart program i sin hand. Inte helt gratis givetvis men kvalité måste få kosta.
Jag, eftersom jag var för synsvag för att kräla bland ormar, fick stå med en liten sminkad dvärg vid namn Alain och svara på gåtor uppe i ett torn hos Fader Foura. Denne var Per Myrbergs smarta brorsa och trots att han nästan gav mig svaren på frågorna gick min hjärna i baklås och jag svarade fel på tre av fyra gåtor. De var av det slaget att ungar i ettan utan vidare skulle klara dem under ”Roliga timmen”
Men det var kul ändå och på kvällen satt vi på en hamnkrog och åt så mycket egendomliga skaldjur och drack så mycket vitt vin att jag endast vagt minns vad som hände. Jo: jag sa visst något dumt och det fick Jan-Öjvind Swahns son Henrik att få ett hysteriskt skrattanfall. Han låg på marken och tjöt med munnen full av ostron.
Nästa morgon åkte vi till flygplatsen och bordade det Jetplan som just landat med Jerry Williams, Niklas Strömstedt och några andra Svenska storheter.
Undrar hur Jerry tacklade den där sinnessjuka hotellvärden?