Gränderna kokar av turister när jag går till Gymmet första gången efter sommaren. Dieselpruttande lastbilar, ilande sopbilar och välfyllda uteserveringar.
Sommaren är inte slut. Det är bara lite Augusti och tjejerna på Gymmet hejar och hur var sommaren och allt är som vanligt.
Jag älskar mitt Gym. Vänliga Biffar stånkar under stora tyngder, hurtiga yngre flickor och damer i min egen ålder tränar så svetten sprutar. Det råder ingen ålderssegregation och om jag går fel och trasslar in mig i några apparater kommer någon svettig person och hjälper Farbror till rätta.
”Hola Gorditos!” (Tjena tjockisar) Hälsar jag de Spanska killarna i omklädningsrummet och istället för att banka skiten ur mig fnissar de bara.
Allt är som vanligt
Där är den där jättelika servitören från Grand Hotell och Gud nåde den som klagar över en fluga i soppan när han arbetar. Hans överarmar är som Gödkalkoner. Där är den arbetslöse skådisen som sitter i bastun och läser manus i hopp om en roll i en såpa.
Det var länge sedan jag trodde att en konstnär antingen är en plufsig tjocksmock eller en anemisk sparris.
Och det är skönt att kunna böja sig ned och knyta skorna utan att lägga av ett Gubbstön.
I all enkelhet.