Efter en något avslagen Ring P1-Sändning återvände jag till byn och mediterade. Ämnet för introspektionen var just detta; somliga dagar är lite gråare men att det gäller att vara vän även med dem.
Mot aftonen for jag och min gubbkompis Björn till Mellanfjärden för att gå på Premiären av pjäsen ”De 39 stegen” I Hamnmagasinet. Det var Moët & Chandon på bryggan och allt artade sig bra. Gullade med Sofie och slängde käft med både den ene och den andre.
Pjäsen var kul. Teater är annars rätt trist. Tillgjorda människor säger saker med magstöd och det är sällan det lyfter men den här pjäsen var riktigt skoj. Björn syntolkade alla finesser för dekoren var minimal men skådepelarna var till antalet bara 4 men gjorde upp mot 100 roller. Storyn var rätt enkel. En jakt men en fiffig och rolig sådan.
Efteråt blev vi inviterade till middag på restaurang ”Sjömärket”och det blev värsta brakmiddagen och jag kom att sitta mitt emot Pernilla Wahlgrens mamma och pappa. Frågade dem hur det var att ha så begåvade barn och de skrockade. I och för sig är mina egna barn mycket mer begåvade än deras men det sa jag inte för ibland, speciellt efter lite Champagne, blir jag en baddare på konversation.
Björn limmade på en dam och de verkade ha jättekul. Undrar om jag inte tafsade lite på kvinnan som satt bredvid mig men det var i all vänskaplighet och handlade absolut inte om sextrakasserier. Det var en middag helt enkelt. Inklusive löjrom, kalvkött och glass.
Pappa Wahlgren satt rakt över bordet och när det sedan blev dans på bryggan tänkte jag att vad fan, jag tänker inte dö utan att ha dansat med Christina Schollin, så det gjorde jag.
Hon bet mig inte i örsnibben eller viskade förbjudna saker men het andedrätkt i mitt öra men annars var det helt ok. Jag är inte Jarl Kulle och det här var inte en sekvens ur filmen ”ÄNGLAR, FINNS DE?”
Vi var ett medelålders par som dansade på en brygga i Mellanfjärden i Hälsingland och låt oss lämna bilden där.