Kvällssamtal över telefonen med H och vi pratar om Hanna Hellquists krönika idag. Vi tycker att den är rätt löjlig och att det just är något ytterst löjligt med 30-åringar.
20-åringar är inte alls lika löjliga. De bara är som de är och det är oftast charmigt.
40-åringar kan vara lite ledsamma men de har ändå fattat att livet är på riktigt, att man bara har en tagning och att det tvärs genom skilsmässor och annat trassel gäller att göra det bästa av situationen.
50-åringar är ok bara de inte lutat sig tillbaka in i någon slags kärring- eller gubbaktighet och bara ger fan i allt annat än sin Pilatesträning och närmast tvångsmässiga följande av ”Morden i Midsummer”
Men 30-åringarna. De uppför sig som de trots att de är stora nog att sätta bo, upptäcker livet likt tonåringar för första gången hela tiden. De är gränssprängande som en bok om vett och etikett och vill både vara väldigt speciella och ängsligt passa in på samma gång. De skulle hellre ta gift än göra fel. De är hopplösa.
H skrattar och säger att hela vårt samtal kanske är ett ålderstecken.
Apropå olika åldrar. Häromdagen stod jag i kön på macken på Brommaplan. Bakom mig hör jag två mansröster som pratar om hur mycket de jobbat på sista tiden. De beklagar sig så mycket och med djupa matta röster, att jag var tvungen att tjyvkika vilka de var. Till min förvåning så var de två unga pojkspolingar i 18-20 års åldern! Plötsligt säger den ena att det är bara fråga om dagar innan han blir helt utbränd och hur ska det gå med nya försäkringskassan, om han blir oförmögen att arbeta resten av livet. Och i kraft av barsk finska, och vilket inte gör saken bättre, en i full frihet utsläppt klimakteriekärring så var jag bara tvungen att tala om att utbränd är det minsta man är i deras ålder! Och jag sa det i en mycket spydig ton. Ja, jag vet! Jag är en ond, ond, ond människa! Pisk ska jag ha! Det är synd om ungdomen idag…Fan, förr hade jag bara haft i huvudet hur jag ska kunna sätta på någon av de! Farväl ljuva ungdom…