BEFRIELSEN ÄR BORTA

Ännu en varm sommarmorgon och H sitter i en korgstol och prasslar med tidningen. Hon läser ”Paganinikontraktet” i DN, det är vinstilla och almens blad hänger sysslolösa och tysta. En humla vimsar runt och jag sitter på trappen och puffar på ett stopp Greve Hamilton.

Funderar på gårdagskvällen när vi åter igen var på middag. När vuxna människor gör saker tillsammans äter de middag och samtalar.

Efter middagen gick vi en trappa upp och satt i en liten sal med timmerväggar. Förmodligen kall och ogästvänlig på vintern men nu ett perfekt rum att dricka kaffe och äta Princesstårta i. Gamla sköna nedsuttna fåtöljer, trasmattor, skugga och inga myggor.

Herrn i huset undrar om jag har semester och jag säger som det är; den här veckan är det lugnt men nästa vecka börjar jag med ”Ring P1” igen.

”?”

”Det är ett radioprogram dit lyssnarna kan ringa för att gaffla om precis vad som helst med en programledare och nästa vecka är det som sagt jag”

’ Han har aldrig hört programmet men brukar lyssna på ”Vinyl” på väg till jobbet.

Han har inte bott i Sverige på många år och är inte så insatt i Svensk Radio och han tillhör inte ens de som knappt kan stava till Radio men som igenkännande skiner upp när de hör rubriken ”Sommar, sommar”

Plötsligt tänds ett ljus i honom och han minns att på 70-talet, när han bodde i Sverige, brukade han älska att lyssna på Kjell Alinge och Janne Forsell. Även jag blir alldeles varm när vi börjar dra olika sketcher ur det underbara programmet som hade underrubriken”Kulturfunk från de befriade områdena”

Vi återupplever de där absurda och gränslösa stunderna vid radioapparaten. Det var tider det.

”Vad hände med dem sedan” undrar han och jag säger att jag inte vet så noga men att Janne Forsell gjorde ett antal reseprogram för TV som nog var bra men rätt humorlösa. Kjell Alinge å sin sida har ibland radioprogram i P2 och de är nog också fina och bra på sitt sätt, han spelar spännande musik, men själv har även han blivit humorbefriad, smackande självgod och pretentiös på gränsen till vad man står ut med.

Idag förvaltas deras humor, den som de på den tiden hejvilt hackade upp ur en lyckans guldåder innan den förslöts, av ”Mia och Klara” och den manliga motsvarigheten ”Mammas nya kille”