Packar det nödvändigaste, tar ut myggfönstren och stänger om huset. Vi gör en snabbtur till Stockholm och Kris Kristofesson-konserten ikväll på Circus.
Kollar mailen och Tuija, min mailkompis sedan några år, skriver att hon tänker öppna ett pensionat i Prvence. Byta sitt arbete som plit och terapeut på ett kvinnofängelse mot en tillvaro som pensionatsvärdinna.
Tuija läser mycket och jag berättade för henne igår att jag just skulle sätta tänderna i Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” och hon säger att usch, den stod hon inte ut med trots att alla älskar den. Lika illa tycker hon om Stieg Larsson-böckerna och hon formligen hatade den första filmen om Salander.
Jag älskar henne, alltså Tuija, också och jag känner igen mig i det där med att absolut inte kunna gilla något som alla faller i farstun för.
Den enda gången jag fått en krönika stoppad, och det trots att min bästis var chefredaktör på den tiden, var en text till Damernas Värld där jag ondgjorde mig över ABBA i allmänhet och Benny Anderssons musik i synnerhet.
Det är inget fel på honom, jag har träffat honom flera gånger och det är en trevlig kille, men jag står inte ut med den inställsamma tonvärlden. ABBA med hamrande Robert Wells-piano och skrikiga röster är fortfarande vedervärdigt.
För några år sedan vittnade människor om att de egentligen alltid älskat ABBA men att det på 70- och 80-talet inte var politiskt korrekt att tycka om dem. Nu sa de att de befunnit sig i ett tankarnas Gulag och inte vågat tycka om ABBA. Istället satt de och nynnade med i Hoola Bandoolasånger och tvingade sig igenom FiB/Kultrufront.
Inga av de har någonsin varit några att hänga i Julgranen och de enda som var riktigt coola på den tiden var Arbete & Fritid, International Harvester, Träd, Gräs &Stenar, Hansson & Karlsson och Fläsket Brinner för att inte glömma Jan Hammarlund och Turid.
Men allt det där var förr. När Farfar var ung var det liv i luckan. Nu för tiden är alla så medgörliga och när vi förra året var på en utomhuskonsert på Zinken på Söder med Kent och han som en gång var sångare i Ebba Grön, Thåström, var den senares förortsromantik så bedagad att det växte skinn på den och Jocke Berg i Kent avslutade konserten genom att uppmana alla att inte dricka sprit och göra något dumt utan lugnt och fint gå raka vägen hem. Lagomheten firade triumf och över allt ihop lyste Jan Björklunds nöjda ansikte.
Hade detta hänt förr i tiden skulle det ha kunnat hända att sångaren eldade massorna till att göra uppror.
Medan vi packar funderar jag över om man som gubbe blir grinigare och snarare till att fördöma och ”dissa”? Ensam på sin bergstopp med milsvida skogar vid sina fötter kan man vara hur smart som helst och till och med njuta av att ropa avlyssnad endast av en Räv.
Förväntar mig inte att Kris Kristofferson kommer att mana till kamp mot onödiga auktoriteter men det är roligt att han som är så till åren kommen, faktiskt femton år äldre än jag, fortfarande rör på sig.
Lyssnar på tåget på DN:s taltidningsmojäng och i Söndagsbilagan intervjuas en blind bloggare från Västerås. I artikeln påpekas det att det inte finns några funktionsnedsatta inom vare sig politik eller media.
Men jag känner mycket väl till minst en blind programledare och för några år sedan hade vi en blind socialminister: Bengt Lindqvist.
Dessutom hade vi, fram till den senaste veckan, en Arbetsmarknadsminister som verkar ha problem med det mesta, bl.a. det sexuella .
Apropå Robert Wells; den enda person som jag sett som har ”schamporeklamshår” i verkligheten! Och det är så orättvist att en kille ska ha det. Jag vet att man ska vara jämställd men i den här frågan skiter jag i det. Musiken orkar jag knappt kommentera, bara med ett blää.
För ett tag sedan gick det en amerikansk serie, eller kanske engelsk, om ”grumpy old men”. Äldre manliga kända kulturpersonligheter av olika slag som gnällde över sakernas tillstånd, att det var bättre förr. Superkul! Jag har väntat på reprisen men i motsatts till allt annat som ska harvas om ända in till döden, så verkar det inte komma något på just detta.