Oändligt tom himmel, kyrkan på kullen nere i byn har just ringt in helgen och svalorna piper klart och tydligt trots att batterierna till den diskanthöjande hörapparaten är slut. Sommaren är som Blake-dikten: ”How sweet I roamed fråm Field to Field” Den som The Fugs gjorde tillgänglig för min generation av kringströvande naturrebeller.
Lika bra att överlämna sig, hel och hållen och gå upp i sommaren.
H ligger i hängmattan under äppelträden och läser Jens Lapidus, Yngste pojken K sitter i sin säng, kliar sig och tittar på en Beck-film på datorn och äter Chips med Sweet Chilismak. Själv summerar jag dagen och gläds åt att vår vattenkontroll vid det årliga Jordgubbsloppet avlöpte enligt planerna. K och hans kompisar stod beredda med saft eller vatten är löparna gnodde förbi längs byvägen. Själv satt jag på en pinnstol som vattenkontrollens ålderman och kontemplerade. Vi var en del av ett slags kulturbegivenhet för människor med nummerlappar på bröstet som springer i ett stort Jordgubbsdoftande landskap är väl också Kultur?
Jacob Dahlin brukade säga Klutur och det bara för att markera avståndet till de löjliga kultursnobbarna.
H var också väldigt skeptisk när vi en dag i början av veckan for till Delsbo för att gå på en Poesi och Musikföreställning på Dellenbaden, beläget på näset mellan Södra och Norra Dellen.
”Tänk om det bara kommer kärringar i linnetunikor och trähalsband?”
Jag sa att hur det än blir så blir det säkert bra och jag ville så gärna höra Anna-Clara Tidholm och hennes kamrater Viveka Sjögren, Åse Berg och Helene Rådberg.
i det kvinnliga författarnätverket Bläck De har två medlemmar till men de kunde av olika anledningar inte vara med denna kväll i en samlingslokal som doftade både frireligiositet och tillresta badgäster med solparasoll, utflyktskorgar och heltäckande baddräkter ljusår från Tanga String.
Föreställningen hade börjat för vi hittade inte på direkten och vi satte oss längst bak. Jättebra ljud och H viskade att det inte fanns ett Trähalsband så långt ögat nådde. Publiken var en samling Dellbor, möjligen en del frireligiösa som liksom hörde till stället och ett antal ord- och ljudintresserade. Bandet som kompade heter Tzeitel, kommer från Torsåker i Gästrikland och det var bara basisten som hade snopp.
Rätt snart försvann känslan av att ”detta är en kultursatsning och nu är det bäst man lägger sitt ansikte i lagom kultiverade veck” för orden och ljuden byggde bilder och det hela artade sig till en upplevelse som snurrade kring sin egen axel och det var oviktigt huruvida detta var Fin Kultur eller Ful Klutur.
Bandet spelade en upplöst blandning av Balkan, Latino och Svensk Folkmusik.
Anna-Clara läste en sak om den märkliga upplevelseturismen och det helsjukt paradoxala med ett ”Vildmarkscentrum”
Sedan blev det fika vid ett grovt tillyxat utflyktsbord utomhus och man fick tillfälle att tacka de medverkande, frottera sig lite med Elisabeth Rynell, hon som skrivit Ho Hai och snacka lite goja med Jerry.