Det är -12 kallt när jag återvänder till brottsplatsen och kvinnan som möter mig vid Vilhelminas flygplats säger att det är rätt varmt för årstiden och snön ligger vit och fluffig. Det gnisslar under kängorna och nyper i skinnet men jag älskar vintern och taggen, den gamla agg jag bär mot denna plats, smälter sakta bort.

Inne i hennes bil är det varmt som i helvetet precis som den lokala bilkulturen föreskriver och jag försöker så snart jag kommit på plats kränga av mig tweedkavajen, schalen och den tjocka ylletröjan medan hon berättar att det den här dagen samlats en rad olika patientgrupper under en dags seminarium i Folkets Hus och mitt anförande ska komma efter lunch och det ska pågå i en timme lite drygt och helst ska folk också hinna ställa frågor till talaren.

  Senast jag var här var för ungefär 12 år sedan och den gången kom jag som en blind, full och nonchalant Don Quijote på en av mina sista krumbukter som Stå upp-komiker. Jag var nykär och hon hade inte ännu genomskådat mig som fyllo och jag skulle tala på hotellet och drack omåttliga mängder öl, bjöd alla jag pratade med på öl eftersom jag tyckte att det var fri bar för artisten och under mitt framträdande var jag ett charmlöst vrak som bara sluddrade osammanhängande men jag tyckte  inte att vare sig publiken eller jag själv var värd bättre och jag ville bara gå och lägga mig under ett täcke.

  Det slutade med att bokningsagenturen sparkade mig ur sitt stall och jag ansåg mig missförstådd. Jag begrep inte bättre.

  Idag är jag betydligt nyktrare, försonligare och avsevärt mycket bättre på att vara synskadad och idag kämpar jag med att göra mitt budskap: frihet är att inte vara beroende men jag vill inte heller kränka dem som gjort sin sjukdom till sin hobby. Balansgången mellan att prata om att den sjuke ska överkomma sitt handikapp genom att inte göra sig beroende krockar med människors längtan att få ett livsinnehåll och i vissa fall kan en diagnos vara något att hålla i hand.

  Frågan är om så många egentligen vill vara fria ungefär som kor vilka evakuerats ur en brinnande ladugård påstås hellre springa tillbaka in i den övertända byggnaden för att där dö av eld och rökgaser.

  Nu måste jag bli försonlig på riktigt men jag vill heller inte lägga mig platt, stryka medhårs och bara tycka synd om trots att jag då skulle få mer jobb som talare.

  Nu sitter jag där i hennes stekheta bil som luktar grillad galon, glykol och karburatorsprit och det är ännu en helt vanlig dag i mitt liv som föreläsare.

(Publicerad i Sundsvalls tidning 8 februari 2009)

Täppas Fogelberg